Igår hade jag mitt värsta träningspass någonsin. Ni vet när tankarna är helt åt fel håll och inte vill hjälpa kroppen? Så kändes det, och jag blev bara mer och mer förbannad. Väl efter gymmet när jag kom hem så möttes jag av Andreas och hans fina sätt att trösta, han sa saker som att jag var riktigt duktig, jag gjorde det bra som kämpa på osv. Sånt som man behöver höra ibland. Efter det så tog jag en lååång dusch, sov och nu känns det mycket bättre. Jag vill och jag kan! (A lovade även att följa med mig att träna nån gång framöver.. ;)
