Igårkväll fick jag lite ångest, angående min familj osv. Jag insåg att nu för tiden tänker jag bara på mig själv och MITT liv, inte på någon annans. Jag vill bara leva i nuet, men det funkar inte så i längden. Jag bor fortfarande hemma och då förväntar man sig att jag ska vara hemma mer än vad jag är och även hjälpa till, vilket jag både var och gjorde förut. Jag vet inte riktigt vad som har hänt, jag uppskattar helt enkelt inte saker lika mycket längre. Mamma sköter allt hushåll, sådant som man inte ens tänker på att hon gör exempelvis tvättar kläder. Dom ligger alltid där i min garderob, rena. Pappa sköter allt annat som har med pengar och fordon och liknanade att göra, och det gäller samma sak där - jag vill jättegärna att folkrace bilen ska gå men jag gör inget själv längre. Jag säger att jag vill lära mig skruva osv men jag gör inget för att få mer kunskap än vad jag har. Jag hinner knappt träffa min syster längre och hon är min värld, vi kommer så bra överens nu för tiden, men jag får aldrig tid att umgås med henne.

Jag fick mig en tankeställare igår, och jag måste verkligen ändra på mig, så som jag var förut. Det mår nog alla bra över. Både mamma och pappa för att jag hjälper till och jag för att jag känner att jag gör någon glad. Jag älskar dem så mycket att jag inte klarar av att se dem slita med allt medan jag står där och tittar på och tror att livet är en dans på rosor, för det är det inte. Från och med nu ska det bli ändring!