sometimes it's rough, sometimes it isn't
Slutade som sagt tidigt idag så jag bestämde mig för att gå på lasarettet till farfar som har legat där ca. 4 veckor. Det var hemskt. Eller hemskt var det väl inte, utan det var roligt att träffa honom och se att han mår bra, men det var ändå hemskt. Att se en person man känner så bra måsta sitta där inne pga skador/sjukdomar, med alla slangar osv, det var inte roligt. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, och han fick till och med tårar i ögonen, det var jobbigt för mig. Tillslut gick jag därifrån, och jag hann inte längre än utanför sjukhuset så brast det för mig. Även fast han har återhämtat sig nästan helt så tyckte jag så synd om honom. Så jag slog en signal till mamma och berätta mina tankar för henne samtidigt som jag fällde mina tårar. Tillslut så kändes det så mycket bättre och vi la på. Jag fattar inte hur mamma kan göra mig så lugn och få mig att må bra, men det gör hon och det är guld värt. Jag är så oerhört rädd om alla som är runt omkring mig så det är sjukt. Besöka ett sjukhus igen när någon ligger där? -Skulle inte tro det, det var för jobbigt.