Jag hatar att erkänna att jag har fel, att det inte är på mitt sätt. Jag försöker verka stark genom att säga ännu värre saker till den emot, men det gör jag endast för jag inte vill bli mer nertryckt. Och det värsta är att när jag väl har börjat tänker jag inte alls på den andra som jag är dum med, jag får inga skuldkänslor förrän jag tänker på det. Jag vill helt enkelt inte tänka på det för om jag får dåligt samvete förstör det allt.
Jag menar aldrig att såra folk som jag gör, men det är som om jag inte kan kontrollera mig själv. :( och när jag väl får skuldkänslor och insett att det är mitt fel, då blir jag jättenere och vill helst inte vara i närheten av någon. I alla fall, förlåt.

Men något jag är väldigt glad över är att jag har en underbar pojkvän som förstår, (eller lite iaf ;) ) och jag har aldrig tyckt om ngn så här mycket. Tack för att du finns och att du vill vara med någon som jag, jag älskar dig Fredrik. <3